Handboll, fan så kul! Ungefär så tänkte jag i morse när jag gick in på tvmatchen.nu och noterade att det ikväll skulle spelas landskamp, närmare bestämt EM-kval, Ryssland-Sverige. Halvtid i matchen nu, och jag tänker snarare, skönt att den ena av semifinalerna i fotbollens Europaleague spelas ikväll, på en onsdag, och närmare bestämt nu under den tidiga kvällen. Något annat vore i och för sig extremt märkligt. Ajax-Lyon hade fått aningen svårt att konkurrera med kvällens sena Champions League-uppgörelse mellan Monaco och Juventus.

Handbollen då?

Jag försöker hitta förklaringar. Jag hoppas jag kommer fram till något som åtminstone är ett försök i den här texten, men alltså, handboll när det inte är riktigt, riktigt skarpt läge, det är snudd på otittbart. När det vankas EM eller VM, vilket inom handbollen för övrigt är samma sak. Det är inte sådär vansinnigt ofta ett land utanför Europa vinner något i handboll, om man säger så. Men när det är så pass skarpt läge, då har man överseende. Man har överseende med att hur insatt man än är, regelverket är totalt obegripligt. Som att man (i princip) bara kan få varning i början av matcherna. Att samma varningar inte är personliga, utan belastas laget så att man till slut kan bli utvisad av dem, vilket man senare i matchen blir direkt utan varningar. Som att det emellanåt förefaller okej att stå inne i målområdet när man skjuter. Att man inte verkar särskilt sugen på att göra något åt just detta fusk. När man kommer från min huvudidrott, tennis, där tekniken numera är en stor del av bedömningen så, det förefaller aningen svårt att förstå. Alla dessa kramar. På tal om varningar och utvisningar. När man som försvarsspelare tar två steg framåt och ger anfallsspelaren en björnkram blåser domaren varpå försvarsspelaren går jublande bak mot sina lagkamrater. Det är tydligen bra försvarsspel, vilket det också är. För varje sån där kram kommer anfallslaget närmare att bli avblåsta för passivt spel, det borde kanske vara lite tvärtom. På tal om passivt spel förresten. Passivt spel! Jösses. Vi snackar alltså ingen skottklocka som i basketen utan en fullkomligt subjektiv bedömning från domarnas håll. I början av matchen kan anfallande lag ibland stå och bolla i över minuten. I slutskedet av matcherna kan man bli avblåst efter mindre än 30 sekunders bollande, bara för att motståndarna har bråttom att försöka komma ikapp.

Jag skulle kunna hålla på ett bra tag. Handbollen måste vara den sport där reglerna är minst fungerande och där domarna egentligen gör lite som de vill, de verkar inte ha särskilt mycket att rätta sig efter. Fasta ramar saknas snudd på helt och hållet.

Som sagt, när det är mästerskap och man verkligen hejar, då sitter man och smågrymtar över det där, men det funkar ändå på något vis. Men nu, när Sverige möter ett Ryssland som är så uselt att man undrar om spelarna överhuvudtaget ägnar sig åt idrotten professionellt, då sitter man inte bara och grymtar, då stänger man istället av teven för att det bara blir pajasaktigt.

1-0, Ajax. Jag blir underhållen. Fotbollen har sina sidor, men de få områden där bedömningen inom fotboll är något oklar och öppnar för domarnas egen uppfattning, hands, offside och så vidare, de är snarare en krydda än någonting annat, just för att de stora ramarna finns där. Handbollen har inga fungerande ramar, och därför krävs det något alldeles extra för att man som en vanlig, sportintresserad filur ska kunna uppskatta det.

Har ni något att säga i ämnet? Jag finns på twitter som @thorstenssonare.