Drygt ett dygn sen nu som Sverige plockade hem sitt tionde VM-guld i hockey. Man har därmed hunnit läsa både högt och lågt i media om hjältarna och om hur det gick till. Personligen tycker jag att alla hittills haft fel, åtminstone när det gäller det jag läst. Man skriver om hur laget blev bättre och bättre under turneringen och om hur hjältarna Henrik Lundqvist, William Nylander och Nicklas Bäckström rodde hem segern till Sverige. Allt det där stämmer visserligen, men jag tycker det är mycket märkligt att man inte höjer blicken lite och ser den stora bilden. Att man inte pratar om varför det kunde hända.
Många av oss har följt hockeylandslaget rätt många år nu. Vi minns förbundskaptener som Hardy Nilsson, Bengt-Åke Gustafsson, och Pär Mårts. Det är dessa tre som innan den nuvarande, Rikard Grönborg, varit förbundskaptener under detta årtusende. De tre första har haft en sak gemensamt, en sak som jag tror hindrat oss från att under denna tid vinna ännu mer än vi gjort. Jag tror inte att någon av dem varit särskilt omtyckt bland spelarna och framför allt, jag tror verkligen inte att någon av dem förstod vikten av att få spelarna att gilla dem.
Lärdom bör dras
Jag tycker svensk idrott och i synnerhet svenska idrottsförbund ska lära sig något av den här VM-titeln. Att vara klubbtränare är en sak. Där anställer klubben spelare som sen ska spela för klubben oavsett vem som är ledare, tränare, coach, för laget. Då behöver man kanske inte lägga någon jättevikt vid att chefen ska få spelarna att gilla honom. Det handlar mer om att till varje pris krama ur precis allt ur spelarna och om det då sker på bekostnad av att spelarna hatar personen i fråga, det må vara hänt. Åtminstone över kort tid kan det funka väl så bra.
När det gäller landslagsidrott däremot, ska man vara riktigt ärlig är förbundskaptenens taktiska ledaregenskaper ganska underordnade. Man har aldrig någon tid att träna in något utan det mest effektiva kan mer ofta än inte vara att släppa loss lite och låta spelarna spela på ungefär samma sätt som de är vana vid i sina klubblag. Att sätta ihop spelare som känner varandra och inte vara inne och kladda alltför mycket i det taktiska.
Seger framför Guardiola
I min värld har en förbundskapten bara en enda huvuduppgift, och det är att se till så landslaget har så bra spelare som bara är möjligt. När det gäller fotbollslandslaget är det ganska enkelt att säga att hur klok en tränare än är, Pep Guardiola skulle inte kunna krama ur mer ur ett svenskt landslag utan Zlatan Ibrahimovic än vad Helena Seger som förbundskapten skulle kunna krama ur ett svenskt landslag med Zlatan på planen. Det är sanningen, och jag tycker det är lite märkligt att man inte pratar mer om det.
När det gäller hockeyn så, oavsett vad man läst under det senaste året har det stått rätt klart att det skett en förändring. Alla uttalanden från NHL-spelarna har handlat om att de "är tillgängliga om de har möjlighet" snarare än tidigare års nej tack redan tidigt under säsongerna. Anledning till detta? Mycket enkelt. Grönborg är en socialt kompetent rackare som förstår vikten av att besöka och hålla sig väl med de spelare som han behöver.
Jag läste alldeles nyss att Grönborg idag tisdag, några timmar efter firandet på Sergels torg, skulle börja jobba med OS-truppen som ska tas ut om ett drygt år. Det förvånar mig inte ett dugg. Han vet vad som är viktigast från en förbundskapten. Det är inte att försöka bygga ett nytt, revolutionerande spelsätt som spelarna varken förstår eller får tid att lära sig. Det handlar om att få med så bra spelare som möjigt i laget, ingenting annat.
Med andra ord, hur mycket man än ska prata om Lundqvists geniala igenbomning av målet i finalen och hur fantastiskt kul det än var att se en uppdatering av den gamle eleganten Michael Nylander i form av hans son William, visst, spelarna levererade, men det var Grönborg som gav dem, och oss, chansen att få till det här. Utan honom hade vi precis som på senare år haft ett landslag bestående av till hälften spelare från den inhemska ligan. Då hade vi inte vunnit, det kan jag säga, mina vänner.
