Så är det. Det här är vår tids viktigaste match, och för vissa av oss också vår viktigaste dag, kanske. Om vi inte skulle råka vinna matchen, vill säga. Då kommer en ny, viktigare match, om bara några dagar. Men just nu så, det blir inte viktigare under vår livstid, det kan vi utgå från. Inte i Allsvenskan, inte i EM, inte i VM, inte i hockey, inte i tennis, inte i krocket, inte i något jävla ting. Det är idag vi har chansen att få uppleva något helt obegripligt, och det är bara att sitta och hoppas att vi får vara med om den upplevelsen, mer går inte att göra.
Betta på Sverige att gå vidare på Bethard
Ibland är det bra att börja dagen med att bli arg på något. Man får upp pulsen en aning och får lite driv. Jag börjar ofta dagen med att läsa Expressen. Det är lite pest eller kolera för min del, men jo, Expressen är bättre för mig än vad Aftonbladet är. Marginellt. Viktigt att notera det där, marginellt.
Jag fastnade för en text skriven av tidningens "biträdande kulturchef". Kanske säger en del om vilket felfokus man har på en tidning om man tycker sig behöva en biträdande kulturchef. Betyder det att det är mer än två personer som jobbar med att skriva om kultur? Måste det ju göra i och med att en chef bör vara chef över åtminstone en annan person. Otroligt.
Hur som helst, den här biträdande kulturchefen, Jens heter han, ägnade någon timme åt att skriva om sina upplevelser kring att få barn. Det beskrivs som någon slags utomkroppslig upplevelse för honom. Så får han så klart känna, och han får absolut skriva om det, även om det kanske borde finnas någon människa som på något sätt tittar på vilken skit som tidningen publicerar, men jaja, han får göra så, Jens. Det tycker jag. Jens får göra precis vad han vill. Men när han gick vidare och började tassa in på idrottens område, som sagt, då fick jag lite puls.
Jens ägnade sin krönika åt att berätta hur knäppt det är att svenska landslagets kapten Andreas Granqvist är kvar i Ryssland och sparkar boll istället för att vara hemma med sin fru som precis fått barn. Han använde detta exempel för att rent allmänt klanka ner lite på män, och pappor i synnerhet, och tog även fram slagträt för att påpeka att nej nej, Sverige är inget jämställt land där män överhuvudtaget sköter sig.
Jens får skriva vad han vill. Och i det här fallet vill jag tacka honom. Tack för att du har lite knäppa åsikter, Jens. Och tack för att du fick mig att redan såhär på morgonkvisten förstå hur stor den här dagen är.
Jag drar mig till minnes den 15:e maj för drygt två år sen. Var det den 16:e...nja, 15:e ska det vara, det är jag rätt säker på. Två små parvlar som nu precis håller på att bli två av mina tre bästa kompisar ploppade ut ur min frus mage och började omedelbart störa mitt liv. Jag drogs från den första timmen med dem in i mitt livs värsta kris. Från att allt varit perfekt blev allt fullkomligt skit. Tro mig, jag tycker så vansinnigt mycket om dem, och nu är de lika magiskt roliga som de i och för sig fortfarande är jobbiga, men jag kan ju säga att den där känslan som Jens försökte föra fram, att födseln av ens barn per automatik ska vara den viktigaste händelsen i ens liv. Det Jens, det stämmer inte direkt på oss alla. Det blir nog så sedan för åtminstone nästan oss alla. Jag gick inatt in och hämtade Julle, han som ploppade ut som nummer två, och la honom bredvid mig i vår säng av den enkla anledningen att han lät lite ledsen. Trots att jag i hela mitt liv idiotförklarat alla människor som inte klarar av att hålla sina barn undan från sådant. Man börjar helt enkelt tycka vansinnigt mycket om dem efter ett tag, vare sig man vill eller inte.
Men när det gäller viktiga händelser, händelser där man får en sådan där känsla där man bara vill sjunka ner i fåtöljen med ett glas vin och känna att jodå, nu är det jävligt bra ändå. Då krävs det idrott. Det krävs att Sverige vinner OS i hockey. Möjligen att mitt kära TFF går upp i Allsvenskan, lite gränsfall på den kanske. Att Henrik Stensson vinner The Open i golf fungerar utmärkt. Eller för den delen att tre svenska män kompiskör för att Johan Olsson ska vinna femmilen i VM på skidor. Det är sådana dagar som jag kan känna mig tillfreds, nöjd, och det är i princip det enda som kan göra att jag känner så. Jag tror inte jag är helt ensam. Kanske att jag är rätt extrem, att precis inget annat kan få mig att känna att jag är nöjd, det är nog ovanligt, men en sak som nog inte är så ovanligt är att det är dessa idrottsdagar, de största i ens liv, som man plockar fram ur minnet och vill suga lite extra på när man känner för lite positivitet.
Vi som har några år på nacken minns den mytiska sommaren 1994 när vi nådde semifinal i VM. Jag var (nästan) 11 år. Jag sov på golvet inne hos min äldsta bror inför kvartsfinalen för att inte riskera att mina föräldrar skulle strunta i att väcka mig och därmed lura mig att sova över matchen. Jag minns allt. Jag förstod inte då, inte fullt ut i alla fall. Jag tyckte det var otroligt kul och allt sådant, men givetvis var jag inte kapabel att fatta att det är totalt omöjligt att Sverige går till semi i VM i fotboll. Det var nog i och för sig inte omöjligt då. Nivån på fotbollen då var en helt annan. Det finns en anledning till att Sverige vann alla stora tennisturneringar som fanns, typ, lite överdrivet, men ändå, där i slutet av 80-talet och under början av 90-talet. Vi har tidigt ute som professionella idrottare. Många andra länder förstod inte riktigt att det kunde vara bra att träna lite ordentligt för att bli bra. Jag överdriver, absolut, men vi alla förstår att det fanns väldigt mycket större möjligheter 1994 än det finns idag, 2018. Konkurrensen är en lite annan. Att gå till semifinal i VM i fotboll 2018, det ÄR omöjligt för ett land som Sverige. Några svaga länder har lyckats skrälla i mästerskap på senare år. Grekland vann EM, det är inte normalt, Sydkorea gick till semi i VM, de hade nog inte bara gröt i blodet, så att säga. Det kan hända, men det gör det inte. Inte för oss. Men idag kan det hända, och det är direkt obehagligt att ens tänka på känslan om vi gör det. Jag vill uppleva den.
Så nej, Jens, jag tycker inte att Andreas Granqvist ska åka hem och anstränga sig för att tycka om ett barn som inte kommer göra hans liv på något sätt bättre på åtminstone ett par år. Han ska sparka boll, och framkalla känslor som du som biträdande kulturchef antagligen aldrig ens kommer kunna drömma om att få uppleva. Jag kommer inte ha några som helst problem att om ett knippe år berätta för Agge och Julle att de var rätt jobbiga att vara med i början. Men ännu viktigare, jag kommer med inlevelse berätta för dem om den här månaden då vårt svenska fotbollslandslag gjorde det omöjliga och placerade sig som ett av världens bästa länder i fotboll, världens största idrott. De kommer förstå allting, från att de var jobbiga till att det här var något ganska ovanligt som skedde.
Avslutningsvis. I samma artikel ombads Jens att beskriva sitt bästa sommarminne.
Jag citerar: "Sommaren -94, när jag spelade amatörteater i Skåne - helnaken"
Vi idrottsintresserade har lite mer spännande liv, eller vad säger ni? Stackars, stackars Jens. Men tack Jens för att du fick mig att förstå hur extremt viktig denna dag är.
Mot semifinal, och mot vår tids största idrottsminne!
Betta på Sverige att gå vidare
